Jag har inte sedan start tyckt om Littorin. Han ger inte ett förtroligt intryck, inte heller särskilt smart. Fejkar examensbeviset men får sitta kvar. Smutskastar sina barns namn i skenmanöver. De tre skälen kommer nu kopplas till ett sexköp. Erfarenheten säger att han har köpt fler kvinnor än Anna och kanske kommer det ut fler snart.

Jag hatar män som utnyttjar kvinnor. Jag vill inte bilda mig en förståelse för hur jobbigt Littorin har haft det, för jag utgår från att han är en väldigt sjuk man. Som tror att det enda som hjälper är en utlösning för att trycket i huvudet ska släppa.

En fundering jag haft under dagen är om det finns kvinnonamn som associeras med vatten och vad det har för betydelse. Tänker just på Roland, Kaj, Fjordur och Gullmar. Hittade sistnämnda på namnarkivet som har sitt ursprung från Gullmarsfjorden. Ja, kanske lite långsökt men inte desto mindre kopplat till vatten. Fann till min förvåning namnet Halvdan. Där kan man verkligen ställa sig frågan hur namnvalet påverkar barnet.

Efter en relativt grundlig analys finner jag de facto att vattennamnen bottnar i synen om mannen som jägare, den som fångar maten och kvinnan är den som får vara hemma och sköta hushållet. Man ska också minnas att förr (i början av 1900-talet) betydde det otur om mannen mötte en kvinna på väg ned till fiskebåten. Så pass mycket otur att mannen fick ställa in dagens fisketur. Att det sedan kanske handlade om lathet -  äntligen fick mannen skylla på att få en ledig dag – eller en irrationell verklighetsuppfattning lämnar jag obesvarat.

Innan jag slumrade till framför fotbollen i helgen undrade jag vad Per Morberg gjorde i Paraguays fotbollslag.

Nelson Valdez?

Per Morberg?

När jag sökte efter foton på Valdez hade diverse bloggar tillika aftonbladet registrerat samma sak. Men strunt samma om detta inlägg kommer något sent. Alla mina läsare är ju inte inbitna fotbollsfantaster och detta var väl värt att blogga om. Har inget att göra med gårdagens utmaning. Alls.

Har antagit en utmaning av omak som innebär ett blogginlägg per dag denna vecka. Omak, detta inlägg tillägnas därför till dig. Vi hade idag ett djupt samtal om livet. Det jag nu har kommit fram till är att jag skulle ha svårt för om mannen lämnade huset med nedanstående hockey.

Observera hans sugande blick.

Jag träffade på bjällerpojken för första gången utanför slussens t-bana. Hans fötter var prydda med en rad bjällror och fötterna skuttade till musiken. Efter detta har jag sett bjällerpojken på drottninggatan och på götgatan. Har du också sett honom?

Uppdatering:

Har fått mitt första läsarmail:

“De små stampande bjällerprydda fötterna, bjällror som ser ut som de vore upphittade från andra världskriget och ihopsatta av en man som precis fyllt 20 men fortfarande ser sig själv som en 8-åring med heliumballong från Gröna Lund. Sliter för brödfödan i Stockholms tunnelbana när egentligen hans föräldrar är miljonärer som bara har en önskan – att ge honom produktchefspositionen i ett av deras familjeföretag. Nej, den unge mannen har tydligt markerat att han klarar sig själv efter att ha gått ut Adolf Fredriks musikskola med högsta betyg i alla ämnen!”

Hade vårstädning i föreningen igår. Vi lånade en pirra som hade punktering. Så de köksskåpsdelar och svarta sopsäckar som vi varsamt staplat på pirran for i backen. Istället fick vi låna en skottkärra av en äldre trädgårdsansvarig man i föreningen. När jag kom med tre sopsäckar staplade i skottkärran sa den äldre mannen:

- Vad duktig du är!

Min kille som tidigare lastat av saker fick däremot frågan vid flertal tillfällen:

- Är det eldelar i sopsäckarna?

Genusperspektivet kan verkligen appliceras på denna städdag, som skedde den 8 maj år 2010.

Min kollega liknade mig idag med en ko som gick runt i kohagen och betade gröngräs. Hon sa att jag var lugn som en filbunke. Min chef invände och liknade mig med en springande ko som släpps in i hagen. En annan kollega sa att de andra i rummet var tjurar. Förutom en som sa att hon var kossan som hoppat över staketet och smitit.

Något som är svårt att ta in och något som gör att jag vill skrika “hur fan är du funtad?!” är när någon utsätter barn och djur för fara.

Som adoptivfamiljen från USA som sätter en 7-åring på ett plan, ensam, med en lapp runt halsen:  “Barnet är mentalt labil, han är våldsam och har allvarliga psykopatiska störningar.” Så otroligt ovärdigt. Denna familj motsäger sig helt bilden av att ta emot ett litet barn med motivet att ge barnet bättre förutsättningar, än vad barnet kunde få från platsen den kommer från.

Den här familjen adopterade utifrån att ha den perfekta familjen utåt sett. Den består av hemmafrun som ägnar dagen till att shoppa lyx, vilket försvaras med att anordna cocktail-välgörenhets-partyn. Den består av arbetande mannen som vänsterprasslar med grannfrun. Den består av det oskyldiga barnet som inte valt att få komma till en dysfunktionell familj. Som inte växt upp i en kärleksfull familj. Som får skulden över allt elände i familjesystemet.

Jag har bara en sak att säga: Sluta lägg skulden på busungen!

Malin Wollins trångsynthet är skrämmande. Hennes bloggtitel fotbollsfrun är talande i sig och som hon misslyckas totalt att vara ironisk med. Hon skrev häromdagen en krönika med titeln “heja kvinnor och män, inget sabla hen”. Hon vill springa naken och sjunga på plattan ”jag är en kviiiina och jag har en snii-iii-iippa”. Hon är livrädd att förlora sitt kön genom ett könsneutralt pronomen. Malin ger inte en enda reflektion kring människors lika värde.

Det är just sådana uttalanden som stigmatiserar grupper i samhället som är olika en själv. Uteslutandet i samhället pågår hela tiden och jag anser att hen är ett sätt att närma sig till att fler i samhället ska känna sig inkluderade och respekterade. Utöver det handlar det om att alla behandlas lika – oberoende kön – och det är väl ändå dit vi vill nå?

Kom nyss hem från Skåne. Jag måste dela med mig att det är intressant det där med dialekter. Skånskan är som ett eget språk. Det var nästintill obegripligt att förstå SJ:s konduktörs engelska översättning på att tåget snart anlände Stockholm. Är det lika svårt för skåningar att förstå stockholmare? Eller varför inte norrlänningar för att få hela spektret? Synen på en dialekt handlar förstås om attityder. Alltså en dialekt kan uppfattas som rolig (göteborgare), gnällig (örebroare) och dryg (stockholm) etc. Jag trodde att jag kategoriserade in skånskan till en skrikighet och hårdhet men måste ändra mig.

Senaste gången jag var i de skånska trakterna var jag 7 år gammal. Jag minns endast en vänlig katt som förändrade min mors syn på katter (hon är i botten en hundmänniska) och en låtsasperson som hette Dolby. Dolby (surround) var mina fyndiga föräldrars påhitt för att vi inte skulle skrika i den klorfyllda poolen, som gav oss tre barn grönt hår. Jag skrev ett brev till Dolby och skickade med ett skolfoto på mig. Fotot var inte smickrande. Mitt blonda hår såg stripigt ut, jag hade en narig mun och ett funny-eye. Okej, inte ett funny-eye men jag var inte ett sött barn. Dolby skrev tillbaka och skulle möta upp mig hemma i Stockholm. Det gick så långt att jag stod framför en scen inne i ett köpcenter. Dolby hade nämligen berättat att hen (tror inte att Dolby hade ett kön) hade flyttat in under scenen.

Jag knackade på scenen och sa försiktigt:

- Dolby?
Inget svar.

Jag kanske stod där i en kvart men det kändes som en timma. Min tidsuppfattning var ju ett barns. Förbipasserande människor stirrade på barnet som pratade med en scen. Mina föräldrar vred på sig och sa att vi var tvungna att gå. De berättade långt senare att det hela var ett påhitt.

Ett annat tillfälle befann jag och mina syskon i Göteborg. Vi var minst sagt nervösa, spända och exalterade. Vi skulle till Liseberg! I bilen säger mor att vi måste pröva baddräkter innan vi får stiga in i nöjesparken med sockervadd, karuseller och vinstlotterier.

Vi tre vrålar besviket:
-NEEEEJ.
Mor säger att vi ska sluta larva oss.

Stämningen är totalt död när vi sedan ska gå in i entrén och får veta att det hela är ett skämt. Vi skulle inte ens få nya baddräkter.

Idag uppskattar jag dock min mors humor och även hon kan gå på spratt. Min syster lurade henne för något år sedan att det fanns ätbara och vitaminberikade linser. Det var kul. Jag vet inte om hon har ännu berättat att det var ett skämt.

Tillbaka till skånskan. Enligt Fredrik Lindström kommer skånskan på 3:e och 5:e plats för de fem fulaste dialekterna. De skåningar som jag hann att träffa gav ett hjälpsamt och öppet intryck så jag måste helt enkelt omvärdera min uppfattning. Skåningar är trevliga även om dialekten fortfarande är ful.

Kan mina erfarenheter och sviter från barndomen där jag förlorade en låtsasvän, höra ihop med min syn på dialekten? Eller är synen på en dialekt generell?

Kan inte låta bli att undra varför kvinnorna väljer en sushirestaurang. Det är väl ingen nyhet att en sushibit består av ¾ ris och ¼ fisk. Det är som att beställa en hamburgare med bara bröd. Eller en pizza med bara topping. Det går liksom inte ihop.

Rusningstrafik. Befinner mig på tunnelbanans gröna linje mot Gullmarsplan. En man 65 + pratar med sin hustru 65 + som sitter mittemot honom:

Äldre mannen:
- Margareta, kan du skicka ett sms till mig?
Äldre kvinnan:
- Nu förstår jag inte vad du menar?
Äldre mannen:
- Jo förstår du, jag vill också kunna ta upp min mobil.

Medpassagerarna tittar upp från sina mobiltelefoner och skrattar lite nervöst för att därefter fortsätta fippla med sina mobiltelefoner.

I går morse strulade pendeltågen. Det var tekniskt fel vid Karlberg. Eftersom tröttheten trängde sig på, flöt tiden ihop och min halvtimmas försening kändes inte så farlig. Jag tänkte “tur att det inte stod olycka.” Olyckor i pendeltågstrafiken innebär ju att någon har dött på spåret.

När jag var på väg hem vid femsnåret igen talade rösten i högtalaren om att pga. en omfattande olycka i Karlberg vänder tåget i Solna. En omfattande? Jag och kollegan skämtade om att det kanske handlar om en sekt som kollektivt tagit sitt liv. Ja, det är ett lågt skämt men det handlar väl om att avdramatisera något obegripligt. Pratade med en av systrarna som fått höra av en tågvärd att det var en person som dött på spåret. Och visst, jag fick lite dåligt samvete.

Men om man tänker på det så finns det inget annat sätt att ta sitt liv med en sådan omedelbar verkan på okända personer. Jag kan undra om personen själv hade det i åtanke. Det värsta av allt är pendeltåget tar sin form till klagomuren. Jag har inte varit i Jerusalem men kan tänka mig ett ljud, nästan sövande, av röster som bildar en monoton stämma.

Strax efter informationen från högtalaren hörs ett brus av irriterade okända medresenärer.

- “det är alltid fel på pendeln” blandat med
- “det är alltid dålig information” och klassikern
- “det är inte klokt att tågen inte klarar av snöovädret”.

Ja, ni har väl hört dom förr. För är det något som svenskar ägnar stor tid till, är det att klaga på SL. Sen att livet kom emellan är mindre betydelsefullt.

Man kan ju inte låta bli att undra vem som säljer, och för den delen köper, BH:ar via blocket. Här kommer ett fantastiskt erbjudande om hela 40 st! Men vänta… det är en man som säljer dem. Något suspekt.

Tyckte att kedje-statusuppdateringen på facebook var riktigt smaklös. Men nu är the botten – riktigt Timbuktu – nådd. Någon har bytt ordet cancer till idiot.

Dagligen placerar vi in människor i olika fack utifrån en mängd olika attributer, för att få en känsla av sammanhang. Jag tror mig själv att vara relativt fördomsfri men det är bara att inse. Ingen människa är fördomsfri.

En grupp personer som jag har svårt för är kotlettfrillorna.

Kotlettfrillorna associeras med Stureplan och finanskretsar. Det är inte finanskretsarna i sig som jag har svårt med, men jag får vissa obehagliga associationer av ordet “Stureplan.” För mig förknippas Stureplan med överklass, något plastigt och oäkta. Personer som drar på sig fejkade leenden och låter det materiella vara indikatorn på framgång och lycka.

Det är samtidigt lätt att stå utanför en grupp som jag själv inte tillhör och lägga på dessa egenskaper, för visst jag har ingen egentlig insyn i Stureplan. Och jag tillhör inte överklassen.

Det är därför ganska intressant att fundera över varför jag har utsett just denna grupp att vara avvikande och att bete sig annorlunda. Kanske för att jag utgår från en bild där de inre värdena är styrande och som står i kontrast till min bild av Stureplan. För egentligen, måste dessa två världar stå i kontrast till varandra?

Kan det handla om att förenkla något främmande – till en dikotom och svartvit förklaringsmodell? Alltså att de inre värdena skulle vara frånvarande i Stureplansbilden. Rimligtvis borde det ju finnas olika grader av båda karaktärsdragen i respektive grupp i samhället och då blir det inte lika enkelt att avfärda kotletten.

På väg hem från jobbet med pendeln.

Ska precis öppna en bok när en späd man, 28 plus, börjar tala påfallande högt i sin mobil:

-  Hör du inte vad jag säger? Jag la inte på luren, det bröts säkert. Och vi båda trodde att den andra la på luren.

Ohörbart. Hon säger något.

- Kan du inte säga något konstruktivt? Och varför skriker du på mig? Du kan inte ta till dig av något som jag säger utan utgår bara från din bestämda åsikt.  Måste vi tycka likadant bara för att vi är ett par? Jag reagerade inte på det och jag tycker inte att det är något fel att Camilla sparar på gamla kärleksbrev från sina ex. Jag har också kvar några brev.

Ohörbart.

Det har jag visst! Från dina föräldrar och dig.

Blickar utbyts mellan medpassagerare. Några skruvar på sig. En och annan tar på sig hörlurar. Jag likaså.

Efter ca 15 minuter av resan dör min ipod. Och något har hänt. Han har blivit omvänd. Till och med hans röst har förändrats till en mjuk, ljus stämma:

- Emma, förlåt mig. Jag menade inte att såra dig. Är du sur på mig? … lovar du?

Jag ångrar bara en sak under resan. Varför frågade jag inte om han kunde sätta på högtalarfunktionen.

För liksom:

• Är Camilla Emmas “vid sidan om”?
• Ä den späde medveten om det?
• Varför har den späde kärleksbrev från Emmas föräldrar? Lite väl perverst.
• Hur lyckas Emma få den späde att be om ursäkt för sin åsikt?

I juni gick jag med i passagen för att kasta in några inlägg i debatterna. Det blev två inlägg. Sen gav jag upp. Förutom att det finns några rötägg, några främlingsfientliga, några akademikerhatare och en och annan retard på passagen, finns en ny kategori av personer.

Jag vill kalla dom “männen som köper grisen i säcken.” Detta baseras till fullo på att min profil saknar bild och min aktivitet inne på passagen måste kallas närmast obefintlig.  Jag var inloggad sist i juli och steg in idag, för fjärde gången.

Kategorin “männen som köper grisen i säcken” är lite mer osynlig än de tidigare nämnda. Han deltar sällan i debatter och letar febrilt efter en kvinna att scora hem genom sin verbala charm. När han går till anfall skriver han ett privat mail och trycker på send:

Jaha. Själv mäts jag upp till 1.48 cm, har en platinablond permanent sedan 80-talet och har inte tränat sedan gymnasiet.

Han har inte svarat än.

Står vid måleriavdelningen på Clas Ohlson. Vi ska köpa maskeringstejp till sista målningen i hallen. En äldre dam, 70 +, mumlar veligt vilken storlek på maskeringstejpen hon ska välja. Mr E frågar vad hon ska måla för att hjälpa henne i tejpdjungeln. Damen svarar att hon inte ska måla något utan hon ska täta sina fönster på grund av kylan.

Sedan vi flyttade in i vår lägenhet från 1944 har jag alltid undrat vem som tätar sina fönster och ventiler med exempelvis papper, maskeringstejp och tyg. Nu fick jag svaret.

Har varit på IKEA och såg en intressant person på bussen dit. Herrn bar en beige trenchcoat och ett par röda hörselkåpor med inbyggd radio. Efter en speedtur på lagret gick vi till busshållplatsen. Där stod han också och var förmodligen på väg hem. Han hade fem kassar fyllda med blåa klädnypor. Det får mig att undra, vem var han, lyssnade han på ring P1 i sina hörselkåpor, vad skulle han göra med alla klädnypor? I min värld skulle mannen göra en ultralång radioantenn med hjälp av klädnyporna för att kunna närma sig en kontakt med någon utomjordisk organism. Vad tror du?

++ = kontakt?