Kom nyss hem från Skåne. Jag måste dela med mig att det är intressant det där med dialekter. Skånskan är som ett eget språk. Det var nästintill obegripligt att förstå SJ:s konduktörs engelska översättning på att tåget snart anlände Stockholm. Är det lika svårt för skåningar att förstå stockholmare? Eller varför inte norrlänningar för att få hela spektret? Synen på en dialekt handlar förstås om attityder. Alltså en dialekt kan uppfattas som rolig (göteborgare), gnällig (örebroare) och dryg (stockholm) etc. Jag trodde att jag kategoriserade in skånskan till en skrikighet och hårdhet men måste ändra mig.

Senaste gången jag var i de skånska trakterna var jag 7 år gammal. Jag minns endast en vänlig katt som förändrade min mors syn på katter (hon är i botten en hundmänniska) och en låtsasperson som hette Dolby. Dolby (surround) var mina fyndiga föräldrars påhitt för att vi inte skulle skrika i den klorfyllda poolen, som gav oss tre barn grönt hår. Jag skrev ett brev till Dolby och skickade med ett skolfoto på mig. Fotot var inte smickrande. Mitt blonda hår såg stripigt ut, jag hade en narig mun och ett funny-eye. Okej, inte ett funny-eye men jag var inte ett sött barn. Dolby skrev tillbaka och skulle möta upp mig hemma i Stockholm. Det gick så långt att jag stod framför en scen inne i ett köpcenter. Dolby hade nämligen berättat att hen (tror inte att Dolby hade ett kön) hade flyttat in under scenen.

Jag knackade på scenen och sa försiktigt:

- Dolby?
Inget svar.

Jag kanske stod där i en kvart men det kändes som en timma. Min tidsuppfattning var ju ett barns. Förbipasserande människor stirrade på barnet som pratade med en scen. Mina föräldrar vred på sig och sa att vi var tvungna att gå. De berättade långt senare att det hela var ett påhitt.

Ett annat tillfälle befann jag och mina syskon i Göteborg. Vi var minst sagt nervösa, spända och exalterade. Vi skulle till Liseberg! I bilen säger mor att vi måste pröva baddräkter innan vi får stiga in i nöjesparken med sockervadd, karuseller och vinstlotterier.

Vi tre vrålar besviket:
-NEEEEJ.
Mor säger att vi ska sluta larva oss.

Stämningen är totalt död när vi sedan ska gå in i entrén och får veta att det hela är ett skämt. Vi skulle inte ens få nya baddräkter.

Idag uppskattar jag dock min mors humor och även hon kan gå på spratt. Min syster lurade henne för något år sedan att det fanns ätbara och vitaminberikade linser. Det var kul. Jag vet inte om hon har ännu berättat att det var ett skämt.

Tillbaka till skånskan. Enligt Fredrik Lindström kommer skånskan på 3:e och 5:e plats för de fem fulaste dialekterna. De skåningar som jag hann att träffa gav ett hjälpsamt och öppet intryck så jag måste helt enkelt omvärdera min uppfattning. Skåningar är trevliga även om dialekten fortfarande är ful.

Kan mina erfarenheter och sviter från barndomen där jag förlorade en låtsasvän, höra ihop med min syn på dialekten? Eller är synen på en dialekt generell?

Varför heter det sömn-lös? Jag förenar lös med fri, vilket för mig är något positivt. Att inte kunna somna är negativt för det mesta. Ja, i alla fall på veckodagarna. Men det finns inget skönare i sömnform som att vakna till klockan för att därefter snooza. Bara.sova.10.minuter.till.

Samtidigt kan klockan stoppa en pågående dröm vilket inte alltid är till ens fördel.

Jag hade en helt skruvad dröm häromnatten som känslomässigt följde med mig under dagen. Ni som minns era drömmar vet säkert vad jag menar med känslomässigt. Till exempel att du i vaket tillstånd är arg på en bekant som i drömmen gjort något dumt eller att du känner sig ledsen för att någon nära har gått bort.

I min dröm finns en liten 10-årig pojke. Han är brännskadad från en tidigare hemsk olycka. Pojken har utvecklat en stark fobi mot värme och när solens strålar värmen den lilla hjässan, får pojken ren och skär ångest. För att handskas med ångesten har pojken fått veta att han måste härda ut känslan, för även om det känns som att det brinner så är det endast en vanföreställning. Jag sitter vid ett sexmannabord. Pojken sitter snett mot mig. Plötsligt tar hans hår eld. Han vrider ångestfyllt på sig och tar inte upp händerna och slår på sitt huvud. Precis som han lärt sig. Jag lyfter snabbt upp pojken och sveper om det lilla huvudet med en blöt och iskall handduk. Och där ringer klockan.

Så nu ber jag dig kära läsare om en tjänst. Kan du lämna en tolkning av drömmen?

Godnatt.

Ur ett symbol interaktionistiskt perspektiv så är det jag själv som skapar mina inbillningar i ett samspel med omgivningen. Som exempelvis att jag inte kan hoppa över pallen på gympan för att klassen stirrar. Rimligtvis och fullt logiskt borde jag kunna omskapa dem, korrigera dem till något positivt och ta det där hoppet (ledande inom KBT).

Min fråga till dig är: Hur gör du för att möta dina svårigheter eller frågor? Undviker du? Går du lättvindigt förbi? Konfronterar du? Med all sannolikhet beror det på situationen du möter men det skulle vara intressant om någon annan kan utveckla sina tankar.

Varför skapar man sig så komplicerade frågor inom sig och hinder? På samma sätt borde man ju kunna skapa enkla frågor och möjligheter?