Har insett att jag under sommaren inte blir riktigt lika upprörd över nyhetsstoffet. Jag har nog fått solsting. Inläggen kommer så sällan att jag inte har en enda läsare kvar. Blir plötsligt glad för att sedan upptäcka att jag bara fått en spamkommentar på mitt tidigare inlägg.

Hade ett tag mina systrar och päron samt sambon som läsare, men de har också tröttnat på den dåliga uppdateringen. Jag har, trots slöheten och “hakuna matata” – mentaliteten, kommit fram till att växla mellan heta ämnen och lite vardagspoesi. Kanske kan jag bjuda på en och annan historia som är värd att berätta om. Så jag börjar med händelsen i lördags.

Vi var fyra i gänget som var på ett nöjesfält. Jag hade solat under dagen och kroppen blev inte så brun som jag önskat. Hade enbart mig själv att skylla. Jag hade under ett års tid besparat omgivningen från min bleka kropp och skippade omedvetet (?) solcremen. När jag kom hem runt tresnåret hade kroppen intagit en rödrosa ton. Det sved lite lätt och trots att duschen stod på en kall stråle, brändes det på de rödaste områdena.

Inför kvällen tog jag på mig ett par ljusbeiga chinos och ett svart linne. Byxorna måste ha krympt sedan jag sist använde dom, de var liksom tightare än vanligt. Men jag tänkte bara benen skyddas från solhelvetet. På nöjesfältet ingick det obligatoriska lustiga huset med trappsteg som rörde på sig i olika takt. Ni vet dom som man ser personer bli helt osynkade i och som hänger i räcket med benen i ett onormalt läge? Nedanför lider man med dem, eller skrattar åt dem.

I alla fall så skulle vi alla fyra upp för de trappsteg som rörde på sig. Jag var sist på tur och tänkte att det här fixar du. Första steget gick bra, Jag skjutsades upp och tog nästa kliv till höger. Skjutsades upp och tog nästa kliv. När det var tre kliv kvar hamnar jag i det osynkade läget. Jävlar tänker jag. Nu är det bara att ta sig upp.

Jag tar ett stort kliv till det övre trappsteget (varför vet jag inte eftersom man egentligen bara byter i sidled kliven) och det högra benet hamnar i det onormala läget. Benen splitas och jag hör ett … riiiitch. Jag känner en sval bris och att rumpan är fri. Byxorna sprack. På riktigt. Nu gäller det att snabba sig.

På något sätt tar jag mig snabbt upp for de sista två stegen, och för att vara i den hastigheten måste jag ha hamnat i en chockartad fas. Väl uppe kan jag pusta ut och skratta bort händelsen och verkligen verkligen hoppas på, att inte någon står just där nere och lider eller fnittrar högljutt.

En fråga som har bekymrat mig under den senaste tiden är frågan kring de människor som måste offras i det nya samhället. Staten har under år 2009 satsat stora summor på att råda bot på den stigande arbetslösheten. Tre av åtta miljarder ur stimulanspaketet satsas på Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen ska genom coachinginsatser stötta arbetsföra människor ut i arbetslivet. Paketet innehåller stöd till nya arbetslösa och korttidsarbetslösa samt förstärkt stöd till långtidsarbetslösa.

Gruppen långtidsarbetslösa definieras som 25 år och äldre som varit arbetslösa under mer än sex månader samt långtidsarbetslösa under 25 år som varit arbetslösa mer än 100 dagar. Över 35 procent av de långtidsarbetslösa har funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga.

Det ger en känsla av att Moderaterna vill, genom stora satsningar på Arbetsförmedlingen, uppvisa god statistik under de år som Reinfeldt är styrande. Men det satsas på ”fel” insatser. De som står nära arbetsmarknaden kan troligen få ett arbete utan en coach (särskilt om konjunkturen vill väl). De som kostar samhället mest, det vill säga de långvarigt arbetslösa/de som skrivs ut blir en kostnad för kommunerna att lösa. Kommuner som redan lever under en begränsad budget och som inte har resurser för att arbeta med de långvariga.

Mitt bekymmer är just att det satsas mer på en viss typ av arbetsföra, nämligen de som står nära arbetsmarknaden. Gruppen som står längre ifrån, och som tillhör gruppen som Försäkringskassan bedömt att inte vara tillräckligt sjuka för att ha rätt till det sociala försäkringssystemet, kommer inte få ta del av pengarna. Detta då Arbetsförmedlingen skriver ut personer som de inte kan stötta ut till ett yrkesverksamt liv.

Och vad gör vi med gruppen icke-arbetsföra men inte tillräckligt sjuka? De hamnar förstås i regel hos landets olika socialtjänster och får leva på minimala ekonomiska medel. För de platsar inte i samhället. Kan du inte arbeta och bidra till samhället, så ska du straffas till ett utanförskap, där fördelaktiga skattesänkningar och rotavdrag är en dröm som inte kommer förverkligas.

Denna syn är så förlegad att man kan ifrågasätta hur den politiska strukturen är uppbyggd. Är enbart det samhällsekonomiska perspektivet styrande? Är det billigare för samhället att låta dessa människor bli kommunernas ekonomiska ansvar? Vad har hänt med medmänskligheten? Och vilka konsekvenser blir det av att staten inte satsar på en stor grupp i samhället, som inte platsar på dagens arbetsmarknad eller är tillräckligt sjuk?

Nya skollagen har mötts av kritik från olika håll.

Vänstern tänker att åtgärder som avstängning pekar ut eleven som problemet. Andra ser det som positivt med en sammanhållen elevhälsa. Moderaterna ser det som att elever som väl fått chansen att läsa ett ämne, inte ska få den möjligheten igen. Har eleven väl fått G i en relativt stor kurs var det rätt åt denne som inte tänkte sig för innan. För att få en andra chans ges eleven istället signalen att den måste få IG i sina ämnen. Livets hårda skola.

Björklunds människosyn att ”människan är av naturen lat” framkommer på olika sätt, inte bara kring slappa gymnasieelever. Enligt Björklund existerar skolor med lärare som vägrar att ge stöd till elever som misslyckas i undervisningen. Och genom den nya skollagen kommer dessa elever garanteras en bättre hjälp (genom att kunna överklaga fler beslut).

Om jag ska vara krasst konspiratorisk, har Björklund upptäckt ytterligare ett sätt att tjäna pengar till staten. Nämligen genom att Skolinspektionen ska kunna vitesförelägga skolor som inte sköter sina uppdrag. För handlar det om att skolor missköter sig? Eller kan det höra samman med hög arbetsbelastning med komplexare problem att ta hänsyn till?

Jag anser att Björklund ställer orealistiska krav med tanke på att var tredje kommun (under februari 2009) fick varsla lärare om uppsägning. Kraven om att lärare ska kunna undervisa större klasser på ett ordentligare och skötsammare sätt än tidigare, blir för mig en ekvation som inte går att få ihop. Jag har svårt att tänka mig att en lärare ”vägrar att hjälpa”, det kanske snarare handlar om en strukturell strategi för att kunna hantera mängden av arbete.

De största farhågorna som jag ser i nya skollagen grundar sig emellertid i två perspektiv: Ungdomars mognadsutveckling och strävan mot elitsamhället. Ser vi på mognadsutvecklingen i hjärnan, är barn och ungdomar upp till 25 års ålder (!) omogna vad gäller exekutiva funktioner som att göra bedömningar, fatta korrekta beslut och så vidare. Det kan förklara varför en andel ungdomar gör ”sämre” val under gymnasieperioden och inte skaffar sig MVG i olika ämnen. Det kan alltså vara andra saker som ter sig viktigare för en 16-åring än att få höga betyg.

Det innebär att vi redan i tidig ålder kan sålla bort anti-eliten från eliten, det vill säga flertalet i samhället som inte har förmågan att leva upp till kravsamhället från det övre skiktet som anses ha bättre utgångspunkter. Ser vi detta ur ett klassperspektiv ska endast överklassen befinna sig i den övre akademiska sfären och ha bestämmanderätt. Då kan man verkligen ställa sig frågan:

Vilket samhälle är vi på väg emot?

När jag var i Östafrika besökte vi ett mikrolån-projekt som gick ut på att privatpersoner fick låna pengar från Sida, för att starta en egen liten vinstdrivande affärsverksamhet. Företagen kunde variera. Det var allt från skoförsäljning till fruktstånd. För att få starta ett företag var man tvungen att vara minst tre personer inom rörelsen, skulle någon gå bort under tiden fick man ta in ytterligare en person. Alla i gruppen var ansvariga att återbetala lånet.

Då tyckte jag oreflekterat att idén var bra. Jag hade besökt den allra fattigaste delen i en stad i Tanzania med ca 300 000 invånare. Mina glasögon bestod därför av ensamma magra mammor som bodde i lerhyddor utan elektricitet och vatten. Hyddorna lämnade en odör av smuts och det var becksvart på den spartanska insidan. Deras barn fick samtidigt bo på det lokala barnhemmet för att föräldern inte hade råd att försörja dem.

Att kunna få en egen inkomst, där mödrars barn skulle få möjlighet att gå i skolan, få mat på bordet och kunna bo hemma i ett drägligare hem, var något som Sida stärkte och så även förstärkte kvinnans position i samhället. Tidigare hade mannen varit den enda inkomstbringaren och miste han livet, fanns ingen annan väg att flytta till lerhyddan och att lämna bort sina barn.

Jumbe, till åldern 50 +, fungerade som en mellanhand att låna ut pengar till personer som ville starta egna företag. Jumbe berättade att så länge de fick sponsorer som exempelvis Sida, lånade de ut pengar. När pengarna inte länge skulle komma in, skulle de alltså få lägga ned projektet.

Jag ska inte dra ut på mina slutsatser för långt. I det korta perspektivet leder visserligen mikrolån till självförsörjning. Men i det långa loppet kontrollerar och vidmakthåller vi levnadsstandarden i väst. Så även levnadsstandarden i Afrika. Utan ett biståndsberoende Afrika, skulle vi aldrig kunna leva som vi gör.

Detta är ett typiskt exempel på att vi i väst, har gjort u-länder biståndsberoende med ett klart syfte, som döljs av dravel som att u-länders utveckling är beroende av rika länders bistånd. Inga nyheter direkt men det är stundvis otäckt att tänka på.

Fram för en strategi som främjar fria handelsvägar!

Det är faktiskt ganska intressant hur ungdomars kraft kan få in ett litet parti, utan en stabil agenda.

Så vad brinner ungdomar för år 2009? Piratpartiets tre grundläggande värderingar är att den personliga integriteten måste skyddas, att kulturen måste släppas fri och att patent och privata monopol är skadliga för samhället.

Jo, som mångt och mycket, om den individuella vinsten. Fildelning åt privatpersonen och skyddad identitet. Jag har egentligen inget att säga om agendan, men är det inte en riktig nöt bakom partiet. Som tar sängvägen runt längst med hela landet. Som ber folket om en nettolön på 20 000 kr. För vad? Just precis. För den egna vinsten.

Skulle inte förvåna mig om det är Stureplan nästa och backslick som råder för Rickard Falkvinge. Snart får piratpartiets medlemmar skänka champagneslantar.

Enligt min mening finns det andra som är i större behov av 20 000 kr och som dessvärre få, skulle satsa pengar på. Istället satsar vi på en nöt. Som ska representera Sverige i Europaparlamentet med ett (eller två) mandat. Vi har gått från gruppens bästa till individens och kapitalismen, där vi glömmer bort arbetskraft över gränser och negligerar vad andra kan bidra med, de växande till antal äldre med behov av omvårdnad, de ökade psykiskt sjuka med flera.

En ytterligare intressant dimension i detta är frågan: varför är majoriteten unga män som röstat på pp?

Folket, ja, du och jag, väljer dem som ska välja åt oss. Politikerna sätter ramar och lagar kring hur vi ska leva och agera enligt ”normen”. Men vad händer om jag inte tror på de regler som satts upp? Vad händer om jag inte verkar efter reglerna?

Vad händer om jag vägrar att betala skatt? Eller vägrar att betala min A-kassa?

Det krävs inte en begåvad människa för att se konsekvenser av utanförskap, att inte innefattas av alla fördelar såsom pension, ekonomisk trygghet vid arbetslöshet etc.

Men i frågor som kanske inte ger lika konkreta ”morötter” eller ”piskor”, vilka är konsekvenserna då? Säg att jag inte lämnar den arbetsplats som kan strida mot mina egna principer. Vad skulle hända om jag s a s ”tog lagen i mina egna händer”? Där jag exempelvis vägrade att ge mina elever i lågstadiet ett omdömesbetyg. Förmodligen skulle det på sikt leda till avsked.

Egentligen är vi alla bara små marionettdockor. Och då inkluderar jag alla i samhället, från en arbetslös till en småföretagare. Gör därför dina val rätt.

Fast vet du egentligen vilka val du gör, när du röstar på ett parti? Plötsligt förstår man att valfriheten är enbart illusionen av lovade löften. Bakom kulissen fattas oanade beslut, som har indirekt har valts av dig.

Min första blogg fick en hastig död – 07. Och nu är det dags att den får sin reinkarnation. Denna gång med en tydligare infallsvinkel. Bloggen kommer att vara så långt som möjligt samhällskritisk.

Skadat gods relateras till allt i samhället som har fler nackdelar än fördelar och som på olika sätt fått sina sviter på vägen. Trots reparationer av godset återstår skadan. Ibland kommer det dock slinka in inlägg som lyfter fram den mer positiva aspekten i samhället.