Penseln sveps på en skiss

önskan att vara på en annan plats

Förevigad i en inramad kuliss

en efter en intar sin ståplats

Jag springer men kommer inte fram

renässansen tog beslag om min själ

Min leende mun kan inte ge ut ett stam

folkmassan avlägsnas utan ett farväl.

Sorgen över att försöka passa in

och att inte möta själsfränden

I en stad som Dublin

i den dunkla betonggränden

Verkar det inte märkligt i mitt trapphus

att det inte skulle ske

Som är ont förunnat solljus

och livet går på i en dålig resumé.