Hade en middag i helgen med några tjejkompisar och vi alla hade liknande erfarenheter kring Linda Skugge. Som yngre slängde vi över oss fredagsbilagan. Linda var cool. Hon provocerade. Hon var rätt i tid. Hon bet ifrån. Men sedan hängde hon själv inte med i vändningen. Hennes provokativa sida baserades på okunskap. Hon gjorde klantiga uttalanden. Minns exempelvis att hon kritiserade hårt föräldrar som skulle säga till sina barn att sluta skära sig. Bara så där. Eftersom det hela handlade om en trend.

Jag blev så upprörd att jag skrev ett mail till henne om vad som sker hos en person som skär sig och vad det är för krafter som driver en som självskadar sig. Några veckor sedan kom en ny krönika som var snarlik mitt mail. Linda hade ändrat sig. Och ja, låt mig nu tro att det var mitt mail som påverkade henne. Det är samtidigt det som ringar in Lindas dilemma.

Hon förlorar sin trovärdighet genom att generalisera, hon skriver motsägelser gång på gång och kritiserar individer för ytan. Exempelvis anklagar Ranelid för att använda läppglans och att raka armarna och om Lindas avsikt var att vara ironisk, misslyckades hon.  Jag tycker att det är grymt med människor som går mot normen och som inte skadar andra. Hon har förlorat det som drev henne som ung och det har gått så långt, att hon har blivit den som förr kritiserade en ung Linda Skugge.

Måste man bli påmind om sin månadslånga passivitet?

Malin Wollins trångsynthet är skrämmande. Hennes bloggtitel fotbollsfrun är talande i sig och som hon misslyckas totalt att vara ironisk med. Hon skrev häromdagen en krönika med titeln “heja kvinnor och män, inget sabla hen”. Hon vill springa naken och sjunga på plattan ”jag är en kviiiina och jag har en snii-iii-iippa”. Hon är livrädd att förlora sitt kön genom ett könsneutralt pronomen. Malin ger inte en enda reflektion kring människors lika värde.

Det är just sådana uttalanden som stigmatiserar grupper i samhället som är olika en själv. Uteslutandet i samhället pågår hela tiden och jag anser att hen är ett sätt att närma sig till att fler i samhället ska känna sig inkluderade och respekterade. Utöver det handlar det om att alla behandlas lika – oberoende kön – och det är väl ändå dit vi vill nå?

Kom nyss hem från Skåne. Jag måste dela med mig att det är intressant det där med dialekter. Skånskan är som ett eget språk. Det var nästintill obegripligt att förstå SJ:s konduktörs engelska översättning på att tåget snart anlände Stockholm. Är det lika svårt för skåningar att förstå stockholmare? Eller varför inte norrlänningar för att få hela spektret? Synen på en dialekt handlar förstås om attityder. Alltså en dialekt kan uppfattas som rolig (göteborgare), gnällig (örebroare) och dryg (stockholm) etc. Jag trodde att jag kategoriserade in skånskan till en skrikighet och hårdhet men måste ändra mig.

Senaste gången jag var i de skånska trakterna var jag 7 år gammal. Jag minns endast en vänlig katt som förändrade min mors syn på katter (hon är i botten en hundmänniska) och en låtsasperson som hette Dolby. Dolby (surround) var mina fyndiga föräldrars påhitt för att vi inte skulle skrika i den klorfyllda poolen, som gav oss tre barn grönt hår. Jag skrev ett brev till Dolby och skickade med ett skolfoto på mig. Fotot var inte smickrande. Mitt blonda hår såg stripigt ut, jag hade en narig mun och ett funny-eye. Okej, inte ett funny-eye men jag var inte ett sött barn. Dolby skrev tillbaka och skulle möta upp mig hemma i Stockholm. Det gick så långt att jag stod framför en scen inne i ett köpcenter. Dolby hade nämligen berättat att hen (tror inte att Dolby hade ett kön) hade flyttat in under scenen.

Jag knackade på scenen och sa försiktigt:

- Dolby?
Inget svar.

Jag kanske stod där i en kvart men det kändes som en timma. Min tidsuppfattning var ju ett barns. Förbipasserande människor stirrade på barnet som pratade med en scen. Mina föräldrar vred på sig och sa att vi var tvungna att gå. De berättade långt senare att det hela var ett påhitt.

Ett annat tillfälle befann jag och mina syskon i Göteborg. Vi var minst sagt nervösa, spända och exalterade. Vi skulle till Liseberg! I bilen säger mor att vi måste pröva baddräkter innan vi får stiga in i nöjesparken med sockervadd, karuseller och vinstlotterier.

Vi tre vrålar besviket:
-NEEEEJ.
Mor säger att vi ska sluta larva oss.

Stämningen är totalt död när vi sedan ska gå in i entrén och får veta att det hela är ett skämt. Vi skulle inte ens få nya baddräkter.

Idag uppskattar jag dock min mors humor och även hon kan gå på spratt. Min syster lurade henne för något år sedan att det fanns ätbara och vitaminberikade linser. Det var kul. Jag vet inte om hon har ännu berättat att det var ett skämt.

Tillbaka till skånskan. Enligt Fredrik Lindström kommer skånskan på 3:e och 5:e plats för de fem fulaste dialekterna. De skåningar som jag hann att träffa gav ett hjälpsamt och öppet intryck så jag måste helt enkelt omvärdera min uppfattning. Skåningar är trevliga även om dialekten fortfarande är ful.

Kan mina erfarenheter och sviter från barndomen där jag förlorade en låtsasvän, höra ihop med min syn på dialekten? Eller är synen på en dialekt generell?

Jag sitter i sista vagnen och rullar in på Stockholms central. Har nyss varit på en självförsvarskurs. Tåget stannar. Mittemot mig står tåget mot Kungsängen. Jag reagerar över att det är rött splatter på tågfronten och det ser ut som att några ungar har lekt med ett paintbollgevär. Ända tills jag upptäcker de vita hårtuvorna och köttslamsan som hänger och dinglar av vintervinden. Undrar nu vilket slags djur som fick sätta sitt liv. En annan, dock morbid, fråga som jag ställer mig är om pendeltågen som råkat köra in i en människa inte tvättas av innan de rullar in på centralen.