Igår var jag på tvärsöver på söder med några tjejer som jag tidigare pluggat med. Vi kom in på reseberättelser.

En av tjejerna har imponerande nog varit på Kilimanjaros topp. Med pannlampa i ett svart mörker bestigs den sista etappen på 8 timmar. Etappen pågår alltså under natten. Allt för att inte se vad man ger sig in på. Med illamående, spyor längs med vägen, kraftig huvudvärk, hjärtklappning och en stark rädsla för att dö kom de få som orkade till sist upp. När de kom ner och kunde blicka upp på vad de natten innan gjort, förstod de varför klättringen gjordes på natten. Det gick inte att se ett slut till toppen.

Min nära-döden-upplevelse kommer också från Tanzania men från Dar es Salaam. Vi bodde en kort period hos en tjej i ett hyreshus. Hennes kinesiska grannar hade en liten apa i en bur på balkongen, vilket upprörde tjejen. Hon tog dit två vakter som uppmanade kineserna att släppa ut apan i ett naturreservat. Kineserna dök dagen efter upp på hennes trapp. Tjejen öppnade ena dörren men lät gallerdörren med myggnät vara låst. Hon frågade vad de ville. De skrek som svar:

- Bitch! You are rubbish! You have eaten our food (antar att en kines blir oerhört kränkt av det)! Your fucking whore!

De slog hårt i dörren med ett föremål. Föremålet var ett gevär och vi var livrädda. Vi borjade packa med detsamma och samlade ihop vara prylar. Rum efter rum följde de efter oss. De hoppade upp på balkongen och slog i fönsterna och i balkongdörren. De skrek på obegriplig engelska och försökte ta sig in. Tjejen kontaktade vakterna som lämnat ut sitt nummer som nödlarm. Kinesernas slag och skrik trappades upp och vi låste in oss på en liten toalett med ingen väg ut. Det här var ca 8 dagar in på vår tremånadersresa och det var ju inte riktigt så vi ville att resan skulle sluta. Bli skjuten av en kines. Vi kunde se löpsedlarna hemma “två svenska studenter blev ihjälskjutna på praktikresan i Tanzania”. Allt på grund av en apa i en bur.

Så klart att det är upprörande men det blir liksom ett sekundärt problem med all fattigdom. Vakterna kom till sist och eskorterade oss till polisstationen. Här kommer slutligen en bild på apan:

Synd att vi inte fångade kinesen på bild. Föreställ dig en tunn spänning kines med en fladdrig vit kortärmad linneskjorta och spegelsolglasögon från 80-talet. Som taget från en lågbudget b-film.

Jag kan informera också att apan kom till ett naturreservat och mår troligen bra nu.

Var på Anna Odells utställning Okänd kvinna 2009-349701 idag vid Hornstull Strand. Det var ett överpris med råge. För 120 pix fick jag se några ljudinspelningar från rättegången, telefonsamtal efter projektet, journalutdrag från Anna Odells verkliga inläggning 1999 och fejkade inläggning 2009. Utställningen var onekligen intressant – som debatten som efterföljts – även om jag störde mig enormt på alldeles för många felstavningar i de textade ljudinspelningarna. Det ser så hattigt ut. Som om hon slängt ihop det för att få till utställningen i tid.

Det mest anmärkningsvärda på konstutställningen var filminspelningen från Liljeholmsbron. Det är mörkt ute. Det ser ut att vara en kall januarikväll. Anna vankar fram och tillbaka. Hon slänger sina skor över broräcket. Passagerare går förbi. Hon slänger av sig sin jacka. Passagerare går förbi. Hon slänger av sig sin kofta över broräcket. Hon har nu bara ett tunt linne på sig. Passagerare går förbi. Efter att ett tiotal personer, oberoende av varandra, passerat och som har valt att inte stanna till, kommer en kille fram och pratar med henne. En stund senare erbjuder en människa henne sin jacka för att få upp värmen. Hon slänger av sig jackan. Efter ytterligare en stund kommer polispatrullen som sätter Anna i handfängsel och för henne till psyket. Visst är det intressant att man i en storstad kan bli så negligerad och osynliggjord? Vad är det vi är så rädda för?

När vi ändå är inne på ämnet vill jag rekommendera dokumentären “rum för sjuka själar”. Oerhört intressant och skrämmande utifrån vad som skett inom mentalvården historiskt sett till nu. Det ger en bild om att det idag finns en övertro på att psykiatrin kan hjälpa den sjuke, men att det egentligen inte skett några större förändringar sedan 60-talet.

Något som är svårt att ta in och något som gör att jag vill skrika “hur fan är du funtad?!” är när någon utsätter barn och djur för fara.

Som adoptivfamiljen från USA som sätter en 7-åring på ett plan, ensam, med en lapp runt halsen:  “Barnet är mentalt labil, han är våldsam och har allvarliga psykopatiska störningar.” Så otroligt ovärdigt. Denna familj motsäger sig helt bilden av att ta emot ett litet barn med motivet att ge barnet bättre förutsättningar, än vad barnet kunde få från platsen den kommer från.

Den här familjen adopterade utifrån att ha den perfekta familjen utåt sett. Den består av hemmafrun som ägnar dagen till att shoppa lyx, vilket försvaras med att anordna cocktail-välgörenhets-partyn. Den består av arbetande mannen som vänsterprasslar med grannfrun. Den består av det oskyldiga barnet som inte valt att få komma till en dysfunktionell familj. Som inte växt upp i en kärleksfull familj. Som får skulden över allt elände i familjesystemet.

Jag har bara en sak att säga: Sluta lägg skulden på busungen!

Vetskapen om att girigheten
tar mer än vad den ger
sätter Afrikas fot, horn och hjärta
i ett svart perspektiv
För att du ska leva obekymrat
i ditt bostadskvarter
görs inte avkall på ditt egna
och du offrar en annans liv.

Läser helt öppet om att thailändskor inte är så tjuriga och det är inga sura miner när man kommer hem samt ett citat att de är så snälla och vänliga och så lagar de god mat. Det är pinsamt att västerländska mäns syn på könet -  år 2010 – är att kvinnan ska behaga mannen, laga mat åt honom, le åt honom, skratta åt hans skämt, älska med honom, massera honom.

Självklart ser inte  alla förhållandena ut så. Det finns jämlika förhållanden mellan svenska män och thailändskor. Att ovannämnda män får utrymme i media är bisarrt. Tycker att aftonbladet borde bjuda dem på en kurs i genusvetenskap.

Minns ni Bullens klassliv? Jag får nästan rysningar av intromusiken, Billy och Bennys karatesparkar, ditklottrade ordet “löskuk” på skåpet, smiley på jackryggen, coola tjuvrökande bruden som sitter på stolen bakåtfram.

Själv minns jag högstadiet som en tung och tråkig period. De tuffa eleverna som styrde och ställde. Mobbing som pågick utan att lärarna ingrep. Jag hade inte vad man kallar en stimulerande läromiljö. Minns vänner som blev utsatta av äldre elever i skolan och av klasskamrater. Minns en gång när vi gick till skolan och en rasist, till mycket äldre ålder än min bästa vän, spottade på henne då hon kom från ett annat land. Hon var född i Sverige liksom han.

Minns ett annat tillfälle då killarna hade vattenkrig i skolan och hällde hinkar med vatten på tjejernas t-shirts. Jag undslapp detta genom att inta en defensiv och aggressiv ton likt “rör du mig din jävel så dödar jag dig”. Minns en tjej som fick en spark i magen som satt i lektionssalen med tårfyllda ögon och läraren fortsätter lektionen. Minst sagt obehagligt.

Minns tystnaden i klassrummet när frågor ställdes, för vem ville bli utskrattad när man visste svaret. Minns när Aktuellt gjorde ett reportage om skolan om rasism och filmade ett ditklottrat hakkors. Minns nedklottrade skolskåp. Minns att man fick sudda ut klotter på bord vid kvarsittningen och att de inte ringde hem till föräldrarna. Minns skogsdungen där 14-åriga elever tjuvrökte. Minns polotröjan under flanellskjortan, uppklippta 501:or, adidasjackan och killarnas bomberjackor.

Vad har du för minnen av högstadieperioden?