Varit på Fotografiska museet ikväll. Det var över förväntan och jag fascinerades av Lennart Nilssons foton. Du får se fotografier på foster och spermier som befruktar ägget, som för övrigt liknar ett vackert och färgstarkt korallrev. Bilden nedan är ett foster i vecka 14.

Uppfyllt av detta stiger du in i barnets fantasivärld av Vee Speers som väcker flera frågor kring bl a genusperspektiv, barnet i vuxenvärlden och makt och krig.

Därefter kliver du in i en omfattande utställning av Annie Leibovitz som bland annat fotograferat Johnny Cash och June Carter Cash, Demi Moores berömda magbild (lustigt att tänka på hur mycket skriverier det blev om gravidmagen i början på 90-talet) och många ögonblicksfoton. Det mest rörande är de återkommande fotona på hennes syster. Systern har bland annat fotograferats när hon drabbas av cancer och när hon ligger död, klädd i en vacker klänning.

Vill också säga UNDVIK planet högst upp.

Utställningen heter bodies och är gjord av den kontroversielle fotografen Joel-Peter Witkin. Jag fick total avsmak och obehagskänslor av fotona på likdelar. En huvudlös man sitter i en stol naken. Ett kvinnohuvud är fotot på ett annat porträtt där huden ser ut att vara pålappad (förmodligen efter att forskarna varit framme). Det är så makabert och jag kan inte låta bli att tänka på hur skruvad konstnären är.

Kostar 1990 kr. Är det värt det eller inte?

Gör så här: Sök på några namn på Facebook. Hur många okända personer har du en gemensam vän med? Man brukar ofta använda talessättet “världen är liten” så fort du sammanstrålar med någon som du har en gemensam nämnare med, men vad betyder talesättet egentligen? Min fundering ikväll är hur många personer i världen som du har ett samband till eller en mänsklig länk till. Jag undrar också hur medier som facebook kan påskynda den processen, alltså att upptäcka hur liten världen är mycket snabbare. Du kommer ju inte träffa alla dessa personer men via fb kommer du istället kunna se ett kort och en profil på en främling som du har en länk till. Påverkar det människan och hur?

Har du sett Paranormal activity? Det finns två slut (eller fler?) på filmen varav ett är löjligt. Tjejens man slängs in i kameran i den löjliga versionen. Men den läskiga. Hua. Kan inte ens skriva hur den slutar. Efter att jag såg filmen med den läskiga slutversionen sa jag till mig själv att jag var glad för att bo i lägenhet och inte hus.

När jag och min man kom hem igår såg det ut såhär:

Jag kunde inte låta bli att 02-ish drabbas av en paranormallik-obehagskänsla medan mannen förklarade rationellt att det måste varit spänningen i gardinstången som gjort att den släppt. Man får tro vad man vill. Vad tror du?

I onsdags klippte jag topparna och en lugg, vilket normalt brukar gå på 450 kr. Denna gång kollade jag inte upp priset innan utan fick hosta upp 650 kr. I och med att detta är outat kommer jag säkert bli trackad och jag håller med. För ett topp-arbete.

Därefter mötte jag upp mina systrar och vänner för en afterwork. Vi hamnade som sista anhalt på Judy´s och det var som att stiga in i en sann Twin Peaks-anda. Röda sammetsgardiner klädde väggarna i ett rum som liknade en nedgången teater. En halv provdocka stod vid sidan om scenen. De enda som saknades i rummet var dvärgen och jätten eller… Bob. Ryser bara av att skriva hans namn.

Nu till kvällen huvudbry. Säger man att en torso står?

I går blev jag positivt överraskad. Köpte en present till en vän som firades på Underbara Bar. När jag stegade mot kassan blev ljusskenet starkare och starkare. Små knubbiga änglabebisar sjöng i kör:

- “Nu är den här, boken som du håller så kär” (i min nuvarande inlevelse och återberättelse kom jag inte på ett bättre rim).

Där stod den. Ett inbundet exemplar av boken “lilla stjärna” som nu finns i min ägo. Tidigare under dagen slog jag följe min man på en fisketur i nackareservatet. Medan han försökte fånga en gädda låg jag och stekte min bleka bringa på en klippa vilket har lett till en efterlängtad solbränna (läs grisskir).

Har idag varit på moderna museet. Såg en människolarv och kaktusstolar.

Nog om detta trams. Sov gott mina vänner.

Jag träffade på bjällerpojken för första gången utanför slussens t-bana. Hans fötter var prydda med en rad bjällror och fötterna skuttade till musiken. Efter detta har jag sett bjällerpojken på drottninggatan och på götgatan. Har du också sett honom?

Uppdatering:

Har fått mitt första läsarmail:

“De små stampande bjällerprydda fötterna, bjällror som ser ut som de vore upphittade från andra världskriget och ihopsatta av en man som precis fyllt 20 men fortfarande ser sig själv som en 8-åring med heliumballong från Gröna Lund. Sliter för brödfödan i Stockholms tunnelbana när egentligen hans föräldrar är miljonärer som bara har en önskan – att ge honom produktchefspositionen i ett av deras familjeföretag. Nej, den unge mannen har tydligt markerat att han klarar sig själv efter att ha gått ut Adolf Fredriks musikskola med högsta betyg i alla ämnen!”

Jag, som många med mig, tycker att det är obehagligt att se barn som huvudkaraktärer i rysare. Tänk dig 6 timmar med denna lilla vampyrgosse.

Var på en föreläsning igår där bland annat en professor i kriminologi talade (Hanns von Hofer).

Hanns visade upp följande citat från SvD:

“Visst är det dags för borgerligheten att svara upp mot vänsterns falska humanism i den kriminalpolitiska debatten. För mig är positionen klar: Människan är en moralisk varelse och straff ger upprättelse åt såväl offer som brottsling, skriver socialminister Göran Hägglund.”

En intressant poäng Hanns framlyfte var jämförelsen mellan dagens “brottsling” och dåtidens “fattige”. Dåtidens brottsling var bland annat lösdrivare, prostituerade, alkoholister och tiggare. Det vill säga den fattige i samhället. Och byter du ut brottslingen till den fattige får meningen en helt annan betydelse:

“Människan är en moralisk varelse och straff ger upprättelse åt såväl offer som den fattige“.

Jag förvånas fortfarande åt oreflekterade politiker och som styrs av sitt “egna sunda förnuft”. Tror att de ska få en egen kategori i bloggen.

Hittade en sida om badtraditioner genom tiderna. Hydroterapi var något som användes under 1600-talet för att lugna ned galningar. Terapin gick ut på att kasta ned galningar i iskallt vatten (och om det behövdes vid flera tillfällen) tills de “förlorat sin kraft och glömt sitt raseri”. Det enda man behövde tänka på var att kasta ned galningen plötsligt och hålla kvar personen i vattnet under en lång tid.

Under 1860-talet fanns fler terapeutiska badformer som exempelvis: Arm Bath, Dripping Sheet Bath, Electric Bath, Footh Bath, Head Wash, Wet Socks med flera. En läkare ska ha berättat hur det var att utföra medicinska regnbadet, det vill säga duschen:

- “Det är inte ovanligt att personen vid första strålen visar verklig skräck, ropar, gör motstånd, springer sin väg, upplever skrämmande kvävning och hjärtklappning; och det är inte heller ovanligt att man efter några ögonblick hör honom säga: Var det allt?”.

Visst kan man förundras över tidens betydelse och syn på terapi. Jag undrar särskilt över “Wet Socks”. Gick den ut på att bära strumpor i ett fotbad?

Hade vårstädning i föreningen igår. Vi lånade en pirra som hade punktering. Så de köksskåpsdelar och svarta sopsäckar som vi varsamt staplat på pirran for i backen. Istället fick vi låna en skottkärra av en äldre trädgårdsansvarig man i föreningen. När jag kom med tre sopsäckar staplade i skottkärran sa den äldre mannen:

- Vad duktig du är!

Min kille som tidigare lastat av saker fick däremot frågan vid flertal tillfällen:

- Är det eldelar i sopsäckarna?

Genusperspektivet kan verkligen appliceras på denna städdag, som skedde den 8 maj år 2010.

Min kollega liknade mig idag med en ko som gick runt i kohagen och betade gröngräs. Hon sa att jag var lugn som en filbunke. Min chef invände och liknade mig med en springande ko som släpps in i hagen. En annan kollega sa att de andra i rummet var tjurar. Förutom en som sa att hon var kossan som hoppat över staketet och smitit.

Häromnatten drömde jag att jag dödade en orm. En kollega anlade en freudiansk tolkning på min dröm och sa att den handlande om en penis. Och att allt i drömmen symboliserar mig. Jag var redskapet som dödade ormen, den som höll i redskapet och ormen själv (alltså penisen och jag). Något snurrigt. När jag googlade på drömtolkning fann jag denna sida. Även om jag anser mig vara relativt logiskt lagd har jag också en nyfiken och sökande sida, så jag tänkte:

-  What the heck. Nu mailar jag drömtolkaren! Det är ju gratis!

Om du har läst tidigare inlägg så vet du nog vilken dröm jag menar. Här hittar du tolkningen på drömmen “Pojken med eldfobi”

Har under en tid tittat efter mosaikbord till balkongen men insett att ett mosaikbord för runt 2000 kr och uppåt inte prioriteras i mitt liv. Så jag tog saken i mina egna händer och gjorde ett eget.

Du behöver:
1. Ett billigt bord. Detta kostar 199 kr på ikea (köpte mitt för 149 kr men det verkar ha utgått):

2. Mosaikbitar från Panduro, färger efter smak och mönster på bordet. Förpackningen kostar 29 kr och det räcker med 5 förpackningar. Jag använde Karlsson klister för att sätta fast bitarna.
3. Slutligen kakelfog för 69 kr.

Jag fick inspiration från två andra bord som några där ute i bloggsfären har gjort:

Och här kommer mitt resultat, för en total kostnad på 363 kr. Jag är nöjd över resultatet!

Minns när jag arbetade som servitris. Jag tog emot en servering av en äldre Dam. En som du borde nia till vid tilltal eller fråga i Lidingedialekt:

- viiilket viiin önskar Damen?

Hon hade ett kort, lockigt och blont hår, likt Marilyn Monroe men på ett tantigt vis. Du kunde ana att hon var vithårig under blonderingen av naturliga skäl. Hon beställde två glas rött. Ett till henne och ett glas till hennes man:

- Två glas av cabernet sauvignon, tack!

Jag är ganska klumpig i mig själv och det blir verkligen inte bättre när jag känner mig osäker. Så är det än idag. Min brickvana var då nästan obefintlig men trots denna vetskap skulle jag hela handflatan under den platta brickan. Brickan kändes vinglig då de två vinglasens vikt var ojämnt fördelade. Jag gick med bambistapplandesteg fram till Damens bord. Allt för att hålla brickan rak.

Ja, ni kan ju lista ut vad som händer sen. När jag tar av ett vinglas på brickan välter det andra glaset. Rakt på Damens päls. Jag blossade upp av pinsamhet och restaurangen fick betala kemtvätt.

i livet som just nu får mig att le för en stund. Fågelkvittret klockan 21.25 utanför den öppna balkongdörren. Eftermiddagssolens värmande omfamning på mina svarta leggings. Skrivkramp från kuvertskrivande till bröllopet. Varm O´boy.

Påminns om min syrras projekt i England. Hon gjorde en liten bok där du skulle fylla i bra saker som hänt dig under den senaste tiden eller dagen. Jag förvarade mitt numrerade exemplar på toaletten i ett kollektiv i Linköping. Mina vänner skrev i den. Jag skrev i den. Okända skrev i den. Nu kan jag undra om den lever vidare eller om den har gått till mötes sopberget.

hur helig som helst. Älskar den. Säger bara, Läs!

Jag tror att de flesta har drag från olika personlighetstyper. Typerna är samtidigt mer eller mindre framträdande.

Mina vänner är smarta och reflekterande och jag är oerhört tacksam över att ha dem kring mig. Deras personligheter är verkligen på olika sätt. Vissa personer låter hela känslospektret framträda medan vissa låter sig aldrig visa upp sitt känsloliv. Och visst är det intressant hur olika vi kan vara. Vissa personer är alltid sakliga och logiska. Vissa är ständigt glada över livet, jobbet, hälsan, familjen, vännerna och fritiden vilket förenas med något positivt. Du är liksom inte good enought om du inte är tillräckligt glad eller åtminstone inte efterstävar att bli lycklig inom alla livsområden.

Andra personer kan älta och vara mer pessimistiska och inom vissa kretsar, som för konstnären, är det nog det som ska eftersträvas. Känslomänniskan pratar om det som tynger, från barndomens spår till aktuella händelser. De låter känslorna tala och få sitta utanför kroppen. Det förenas istället med en sårbarhet. Du är inte heller lika tilldragande eller lätt att umgås med.

Men varför är det så krångligt att inte kunna visa upp sin sårbarhet och varför förenas inte det med en styrka?

Kanske ligger det i tiden. Vi ska vara positiva trots att vi är sjuka. Vi ska hitta allt det positiva i situationen, även om du ligger döende i cancer. Ta bara Mia Törnbloms “självkänsla nu” (finns hon egentligen på riktigt?) och hur det påverkar oss människor. Blir vi någonsin lyckligare? Mitt svar är nej.

Jag tror att det driver på en ännu större press på människans strävan efter perfektion vilket ger vem som helst känslan av att vara en misslyckad förälder, flickvän, vän, kollega med mera. Varför är det inte okej att låta livet suga. Att få ett utbrott. Gråta en skvätt på öppen gata. Att svara ärligt på frågan hur du mår. Åtminstone för en stund. Vi är ju alla mänskliga. Alla har dåliga dagar och när livet känns som skit. När du vill ligga kvar under täcket och bara vara. Utan att få dåligt samvete fastän klockan är 13.00 och det är sol ute.

Mitt liv har varit relativt enkelt. Mina yngre år, alltså från barndom till yngre tonår har präglats av en positiv anda. Den har nästan varit medfödd. Som 6-åring blev jag oerhört glad när en vän ringde hem till mig i Kista och ville leka. Och jag lät dem veta det:

- Åh, vad roligt att just du ringer! Och ut sprang vi på Järvafältet.

Från tonåren var det inte lika lätt. Känslosvallen och hormonerna kom över en. Man började jämföra sig med andra. De som var lite bättre. Lite populärare. De som hade de rätta plaggen. Volleyboll-brudarna. De som sprang 100 meter på 9 sekunder.  Själv hatade jag gymnastiken. Så jag hängde i skogsdungen och rökte cigaretter, 14 år gammal, och kände mig “hemma”. Vilket i sig visar vilken extrem osäkerhet vi hade som stod och hängde där på rasterna.

Vissa hamnade i djupa svarta hål redan då. Kanske de utstötta, kanske de coola som hade det tufft hemma, kanske plugghästen med höga krav. Vad vet jag. Jag hamnade i mitt svarta hål senare än andra. Jag var runt 21 år och allt var mörk. Efter den perioden var livet inte lika lätt. Det fanns inte längre några självklara svar. Nu när jag är 30 finns inte heller några självklara svar (och med mer kunskap blir de färre) och inte heller ett svar på hur man ska vara för att vara “rätt”. Det som är rätt för mig kan vara fel för dig.

Idag är det okej för mig att vara sårbar. Att få må dåligt och landa i känslan “att nästa vecka kommer jag inte alls må som jag gör just nu”. Och du, det behöver inte alls vara något negativt. Jag lever livet som en människa och jag tar det som det är. Jag gör mig inte längre till och någonstans är det just hit jag ville komma.