I går morse strulade pendeltågen. Det var tekniskt fel vid Karlberg. Eftersom tröttheten trängde sig på, flöt tiden ihop och min halvtimmas försening kändes inte så farlig. Jag tänkte “tur att det inte stod olycka.” Olyckor i pendeltågstrafiken innebär ju att någon har dött på spåret.

När jag var på väg hem vid femsnåret igen talade rösten i högtalaren om att pga. en omfattande olycka i Karlberg vänder tåget i Solna. En omfattande? Jag och kollegan skämtade om att det kanske handlar om en sekt som kollektivt tagit sitt liv. Ja, det är ett lågt skämt men det handlar väl om att avdramatisera något obegripligt. Pratade med en av systrarna som fått höra av en tågvärd att det var en person som dött på spåret. Och visst, jag fick lite dåligt samvete.

Men om man tänker på det så finns det inget annat sätt att ta sitt liv med en sådan omedelbar verkan på okända personer. Jag kan undra om personen själv hade det i åtanke. Det värsta av allt är pendeltåget tar sin form till klagomuren. Jag har inte varit i Jerusalem men kan tänka mig ett ljud, nästan sövande, av röster som bildar en monoton stämma.

Strax efter informationen från högtalaren hörs ett brus av irriterade okända medresenärer.

- “det är alltid fel på pendeln” blandat med
- “det är alltid dålig information” och klassikern
- “det är inte klokt att tågen inte klarar av snöovädret”.

Ja, ni har väl hört dom förr. För är det något som svenskar ägnar stor tid till, är det att klaga på SL. Sen att livet kom emellan är mindre betydelsefullt.