Kom nyss hem från Skåne. Jag måste dela med mig att det är intressant det där med dialekter. Skånskan är som ett eget språk. Det var nästintill obegripligt att förstå SJ:s konduktörs engelska översättning på att tåget snart anlände Stockholm. Är det lika svårt för skåningar att förstå stockholmare? Eller varför inte norrlänningar för att få hela spektret? Synen på en dialekt handlar förstås om attityder. Alltså en dialekt kan uppfattas som rolig (göteborgare), gnällig (örebroare) och dryg (stockholm) etc. Jag trodde att jag kategoriserade in skånskan till en skrikighet och hårdhet men måste ändra mig.

Senaste gången jag var i de skånska trakterna var jag 7 år gammal. Jag minns endast en vänlig katt som förändrade min mors syn på katter (hon är i botten en hundmänniska) och en låtsasperson som hette Dolby. Dolby (surround) var mina fyndiga föräldrars påhitt för att vi inte skulle skrika i den klorfyllda poolen, som gav oss tre barn grönt hår. Jag skrev ett brev till Dolby och skickade med ett skolfoto på mig. Fotot var inte smickrande. Mitt blonda hår såg stripigt ut, jag hade en narig mun och ett funny-eye. Okej, inte ett funny-eye men jag var inte ett sött barn. Dolby skrev tillbaka och skulle möta upp mig hemma i Stockholm. Det gick så långt att jag stod framför en scen inne i ett köpcenter. Dolby hade nämligen berättat att hen (tror inte att Dolby hade ett kön) hade flyttat in under scenen.

Jag knackade på scenen och sa försiktigt:

- Dolby?
Inget svar.

Jag kanske stod där i en kvart men det kändes som en timma. Min tidsuppfattning var ju ett barns. Förbipasserande människor stirrade på barnet som pratade med en scen. Mina föräldrar vred på sig och sa att vi var tvungna att gå. De berättade långt senare att det hela var ett påhitt.

Ett annat tillfälle befann jag och mina syskon i Göteborg. Vi var minst sagt nervösa, spända och exalterade. Vi skulle till Liseberg! I bilen säger mor att vi måste pröva baddräkter innan vi får stiga in i nöjesparken med sockervadd, karuseller och vinstlotterier.

Vi tre vrålar besviket:
-NEEEEJ.
Mor säger att vi ska sluta larva oss.

Stämningen är totalt död när vi sedan ska gå in i entrén och får veta att det hela är ett skämt. Vi skulle inte ens få nya baddräkter.

Idag uppskattar jag dock min mors humor och även hon kan gå på spratt. Min syster lurade henne för något år sedan att det fanns ätbara och vitaminberikade linser. Det var kul. Jag vet inte om hon har ännu berättat att det var ett skämt.

Tillbaka till skånskan. Enligt Fredrik Lindström kommer skånskan på 3:e och 5:e plats för de fem fulaste dialekterna. De skåningar som jag hann att träffa gav ett hjälpsamt och öppet intryck så jag måste helt enkelt omvärdera min uppfattning. Skåningar är trevliga även om dialekten fortfarande är ful.

Kan mina erfarenheter och sviter från barndomen där jag förlorade en låtsasvän, höra ihop med min syn på dialekten? Eller är synen på en dialekt generell?