Tur att detta inte är en vinstdrivande blogg. Då hade jag haft en usel lön.

Kan inte påstå att lönen jag har nu är särskilt hög. Den är okej i min yrkesgrupp (med 3 års arbetslivserfarenhet inom en och samma kommun) men riktigt dålig för en 30-åring. Jag vill inte hamna i fällan det-viktigaste-i-jobbet-är-min-personliga-utveckling eller klassikern, som jag f ö använt mig av ett antal gånger, jag-valde-inte-jobbet-för-lönen i en slags tro om ett inre kall. Jag tror i och för sig att vi har kall till olika saker i livet,  där vi känner att vi är på rätt plats, att vi får ett utlopp för vår fulla kapacitet och att vi brinner för det vi gör i hjärtat. Men varför ska mitt kall (oftast kvinnans) vara förenligt med en usel lön?

Jag jobbar inom socialtjänsten, en icke-vinstdrivande verksamhet som ska hålla sparkraven och inte överstiga budgeten. Skära ned, effektivisera, visa upp fina siffror för att nästa stund rekrytera nytt för att personalen blir sjukskrivna eller söker sig bortåt. Känns så trist att vår enda chans till en duglig löneutveckling är att byta tjänst till en annan kommun. Min övertygelse är att kommunerna skulle kunna driva en effektivare och mer kvalificerad socialtjänst om medarbetaren fick en högre lön och fick den respons som blir så viktig i ett annars så tungt jobb.

Jag vet att det inte finns ett svar på frågan om låga löner. Men den allra viktigaste orsaken är fortfarande att vi tillhör ett KVINNOKÖN och befinner oss i människovårdande yrken. Detta är ingen nyhet, det är till och med uttjatat men jag kommer fortsätta tjata tills vi får en lön som står i relation till manskönet.

För 89 år sedan fick kvinnan rösta för första gången. År 2010 får kvinnan lägre lön än mannen. Hur vill vi att det ska se ut om 20 år?

Från och med idag ska jag kämpa för riktiga löneökningar inom vår bransch.